Recensioner
 

Galleri Konstepidemin 2017

Bo Söderström

Arne Törnqvist noterade för länge sedan de minimala skillnaderna i Bo Söderströms måleri. Det kan vara en ton, gränser mellan ytor. Eller materialet. Han talade om ”en lätt krusning på Intets yta”.

I hans målningar finns flak som vänder sig, vrider sig mot varandra, ibland är skillnaden mellan ytornas färger ganska liten. Men den kan också vara ett språng för ögat. Ändå uppstår alltid ett slags stilla stämning av långsamma rörelser. Då jag tänker på den yta Törnqvist skrev om så är det inte fråga om en yta med en bakgrund; nej, ytan är snarare ytor, former som på sitt stilla vis strider om att dominera bildens scen. Alltid i osäker balans. Det är bara med ögat vi kan förvandla något till bakom och ett annat till framför och tvärtom. Målningarna är en sorts energi för blicken. Ett visuellt material. Som ju sannerligen också korresponderar med det faktiska materialet. För Söderström är noga med just det hantverkliga, temperans schatteringar och förmåga till djup i samma färg, pastellens fysiska betoning av bilden. Konsistens, höll jag på att skriva, men visst stämmer det. Pastellerna är inte bara olika klassiska grundformer som spelar med varandra i balansnummer, varje bild, varje färg, varje yta lockar nästan till beröring. Alltså, Söderströms bilder är på ett klassiskt vis abstrakta, eller konkreta, om ni föredrar det språkbruket, men han har lyft alla kompositionerna ur den ingenjörsaktivt konstruktiva traditionen för att låta dem bli sinnliga objekt.

Och det som anas i fingertopparna genom ögonen är sådant som kan översättas till gränslinjer, där ett vibrato uppstår, för det är nästan aldrig knivskarpa skillnader i bilderna. Färgen släpper in ljuset och sinsemellan släpper färgfälten över energi till varandra så att svårfångade klanger uppstår.

Precis som man kan tala om övertoner i musik skulle jag gärna beskriva de olika målningarna som dolda rum, ett slags efterbilder som gör ytorna till något mycket mer än begränsade fält.

Små skillnader ger stora upplevelser.

Thomas Millroth

Att ha en avsikt med en enda färg är en handling som sätter spår.

Ystads konstmuseum 2007

"Bo Söderströms måleri är mycket påtagligt. Föremål som tar plats. De är också konkreta inte bara genom en tradition utan rent påtagligt med sin yta, skimrande och antydande ett obestämt djup. De verkar även sköra i sin lyster. Som om de snabbt kunde brista vid minsta beröring. Ett skyggt ljus. Därför så starkt. Färgen tränger sig på som ett sinnligt föremål. Då jag stannar till och försjunker, dyker ord som mättnad och ljusstyrka upp. Färgerna tränger fram genom små glidningar, skiftningar, vaga kontraster. Dominerande färger utsätts för små intränglingar, en linje, en kant, som kanske är en reflex av något utanför eller bakom målningen. Effekten blir densamma som då skuggor skärper blicken för ljuset. Söderström arbetar gärna i serier. Särskilt har jag fäst mig vid raderna av mindre målningar, som tillsammans utgör ett stort verk. Det är konkret konst underkastad upprepningens parameter. Varje enskilt verk är en färgkropp. Som ett galleri med personligheter. Denna upprepning i väl valda mått blir till en kör - långt från en klang, snarare ett kluster - av ljus, välljud och dissonans tillsammans. Förenade i ett påtagligt rum av sinnlig färg. Till syvende och sist. Det är väl detta som rätt och slätt brukar kallas måleri. Ett sätt att använda färgen så att den förvandlas från material till ljus och rum."

Thomas Millroth

Ur Dagens Nyheter

Galleri H

Nedanstående recension finns publicerad i boken "Den saliga målarkonsten" av Arne Törnqvist. Om du vill kan du se den förstorad i PDF format här.

Fjårila Konsthall 20011

Fjårila Konsthall

Du kan se nedanstående recension förstorad i PDF format här.